Ska som sagt försöka knåpa ihop min förlossningsberättelse så gott det går. Finns ju lite minnesluckor här och där men i stora drag så kan jag nog minnas det mesta.

strax efter 24 natten till torsdagen den 28 februari gick vattnet. Jag var som tur va på toaletten och skulle just ta på mej pyamasbyxorna så bara de forsade ut massa vatten på golvet! (Det värsta är ju att det inte slutar rinna utan bara fortsätter hela tiden) Väckte Tom och vi ringde in till förlossningen och fick en tid för kontroll 10:30 på morgonen.

Drygt 00:30 började värkarna komma och jag kände direkt att det var rätt så kraftiga och dom kom tätare och tätare. Bärjade använda Tens appareten runt 02 och tog alvedon och hoppades kunna sova några timmar men ikke. Fick drygt 3 värkar i minuten och dom kom rätt så regelbundet. Kämpade på hemma fram tills strax innan 06 då vi ringde förlossningen och åkte in.

Vi skrevs in och fick ett rum där de satte CTG kurva på mej. Allt såg fint ut med bebis i magen och värkarna kom mindre regelbundet men var kraftiga. Blev undersökt och var öppen drygt 2 cm.
Där låg vi fram till 09:30 då fick vi lite permis för att ta en promenad och äta, vi åkte hem och hämtade lite saker och handlade mat och var tillbaka kl 11 då vi fick förflyttas till ett förlossningsrum och jag fick värkstimulerande dropp som de höjde succesivt hela tiden.

Värkarna blev värre och värre och jag kämpade på med min Tens (som var guld värd). Jag hade galet ont och barnmorskan började prata smärtlindring, blev tillfrågad om akupunktur och jag kände att tusan om de tar bort lite av den hemska smärtan så tryck i några nålar i mej! Fick 2st nålar i nedre magen och 1 i huvudet och som jag trodde innan så hjälpte det inte ett smack!

När klockan var runt 16 tiden och jag kämpat på i 10 timmar där inne så började jag med lustgasen, den hjälpte men inte tillräckligt. Men man försvann lixom iväg och det kändes "liite" lättare. Minns att vi satte på radion och och jag sa till Tom - Det känns som jag e på TG : ) Haha!
 Blev undersökt ytterligare och var då öppen 4cm. De satte ryggmärgsbedövning på mej i förhoppning om att det skulle göra att jag slappnade av mer.

När klockan passerat 20 på kvällen undersöktes jag igen och var fortfarande bara öppen 4cm, alldså hade ingenting hänt! Det fick musten att rinna ut, jag hade inga krafter kvar och var helt slut. Då fick jag valmöjligheten om jag ville testa i 1 timma till och se om jag öppnade mej mer eller om jag ville snittas. Det fanns inga tviivel - akut snitt fick det bli.

Nu gick allt super fort. Vi flyttades till en operationssal och jag fick en till ryggmärgsbedövning som bedövade hela kroppen upp till brösten. Skynken sattes upp och jag låg i som en dimma. Tom satt hela tiden vid min sida o häll handen på mej. Människor överallt och massa sladdar och apparater. Till slut hörde jag en skrikande bebis och Tom gick iväg för att klippa navelsträngen. Nu var jag så borta så jag minns inte riktigt vad som hände. Men Tom kom tillbaka och satte sej beredvid mej och hade Miio i sina armar <3 Han var helt tyst och tittade med sina stora ögon!

Blev ihopsydd vilket tog en stund sen rullades vi tillbaka till vårt rum där jag äntligen fick hålla i världens finaste pojke <3
Tom var helt underbar under alla dessa timmar vi höll på. Han fanns vid min sida hela tiden och stöttade och hjälpte mej. Hade inte klarat det utan honom <3

Ja det var väll i stora drag hur det gick till, drygt 19 timmars kämpande. Detaljer e inget jag vill gå in på. Men jävlar va ont det gjorde, bara så ni vet! : )

Love / Therese